Läskig kväll
Idag i skolan frågade Emelie mig om jag vill följa med henne och Nathalie på stan och kolla på när komfirmanderna skulle gå ett fackeltåg. Ja visst tänkte jag eftersom att jag ändå inte hade något att göra ikväll. Det började klockan 6 och när hon var 5 i så hade jag precis ätit klart och skulle cykla ner. Jag kom dit ca 5 över 6 och när jag närmar mig så ser jag Emelie, Nathalie och Karin stå framför en liten, liten scen tillsammans med typ 15 andra personer och lyssna på en av "ledarna/lärarna" eller vad man säger inom svenska kyrkan i bollnäs. Hon stod och pratade om FN och varför det är så viktigt. Hon pratade också om en FN soldat som var ifrån bollnäs men dött i en olycka. Ingen hade några facklor och jag kände mig väldigt förvirrad. Efter ett tag började hon berätta något om hur vi skulle bära facklor och flaggor till FN-soldatens grav och ha en tyst minut där. Då gick det helt plötsligt upp för mig... Det var VI som skulle bära facklorna! Inte bara konfirmanderna!
Först fick jag lite smått panik och tänkte gå hem. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker inte om svenska kyrkan/kristendomen i tillfällen som det här. Jag är inställd på att de bara försöker lura oss att tycka om kyrkan och stödja den även när vi blir äldre. Men mina vänner övertalade mig att gå med ändå. Det var trots allt för att fira FN-dagen och hade inget att göra med något kristet förutom att det var en kristen grupp som gjorde det här. Innan vi gick så såg jag att Ida också var där och jag blev väldigt förvånad! Hon hjälpte till med övertalningen kan man väll säga... Vi gick iaf dit i tåg med facklor och allt och väl framme så hade vi en tyst minut för alla soldater som kämpar för freden. Jag kände mig nästan mer och mer illa till mods för varje minut som gick och var lättad när han sa att vi skulle släcka eldarna och gå iväg.
Jag hade tydligen missat något när jag kom för sent för att nu när allt var över så tänkte jag att vi skulle gå hem och jag var glad över att få komma därifrån men så var det självklart inte. Nej nu skulle vi gå från den mörka kyrkogården till församlingshemmet och där skulle vi baka kladdkaka och umgås... Alla började gå dit och jag följde bara med strömmen. Nu började jag känna mig väldigt förvirrad och samtidigt irriterad på hela situitationen.
Sen händer det som man kan se som extremt sorgligt eller väldigt komiskt. Det är mörkt och kallt ute och jag känner att jag vill gå hem och strunta i allt det där. Mitt emot mig står mina vänner som vill att jag ska följa med dem in i det ljusa, varma huset och de försäkrar mig om att vi kommer ha väldigt roligt! Jag säger åt dem lite försiktigt att det är inte att jag inte vill vara med dem utan att jag inte tycker om kyrkan eller något liknande och då händer det som övertalar mig att gå hem! Karin som jag inte känner alls, inte alls tycker om och som verkar väldigt positiv till det här vänder sig mot mig och säger i ett tonläge som låter så extremt inött och och med ord som är så inövade att hon kan dem utan till:
Men de här försöker inte alls tvinga på dig någon tro och man pratar knappt alls om kristendommen! Det är bara som ett gäng vänner som umgås och ibland kanske de frågar om någon vill hjälpa till att informera på gudstjänster eller liknande med det handlar knappt alls om kristendommen!
Kommentarer
Trackback
